No Man's Sky har varit omtalat och extremt hypat ända sedan det visades på E3 för första gången. Lilla Hello Games har utvecklat något så ovanligt som ett indiespel som samtidigt lovar att vara världens största någonsin.
Personligen har jag från första början tycks att spelet ser snyggt och mysigt ut men hela tiden undrat vad det går ut på.
Mysteriet kring vad man egentligen gör i No Man's Sky, vad syftet eller slutmålet är, har varit tämligen höljt i dunkel nästan ända fram till release. Nu vet vi att slutmålet är att ta sig till universums mitt.
Men det man gör under resans gång, om man nu alls vill ta sig till målet, är att besöka planeter. Många. Det lär finnas 18 kvintiljoner, vilket förstås är fler än någon kan räkna eller hinna ta sig an.
No Man's Sky går ut på att samla råvaror för att kunna uppgradera både skepp och utrustning för att i sin tur ta sig vidare till nästa planet på vilken man kan samla råvaror för att uppgradera... ja, ungefär så.
Polygons välskrivna recension beskriver bristerna i spelet på ett tydligt och samtidigt ganska förödande sätt:
For such a massive, nearly limitless galaxy, I couldn't believe how soon into the game I felt like I had seen almost everything it had to offer. [...] No Man's Sky offers an incredible universe - but there's little to do within it.Polygon, som delar ut betyget 6/10, bekräftar därmed det jag misstänkt hela tiden: No Man's Sky är stort och vackert men också enformigt och förvånansvärt innehållslöst. I och för sig är kanske detta det mest realistiska i spelet. Universum består som bekant av oräkneliga himlakroppar och stjärnor - men såvitt människan känner till är den ena den andra lik.
Hello Games har visserligen tryckt in både flora, fauna, djur och utomjordingar på vissa av sina planeter, men det säger sig självt att de inte kan varierar detta miljarder gånger. Det som kanske förvånar är att det räcker med att spela i tio timmar innan planeterna börjar se exakt likadana ut.
No Man's Sky kommer förmodligen glädja den sortens spelare, s.k. grinders, som älskar att dyka ned i ett gigantiskt spel som kräver 100 timmar eller mer av dem för att ge något tillbaka och där det repetitiva snarare är en del av charmen än något som stör. Det är bara att gratulera dem att de har fått ett nytt spel att förlora sig i. Men många andra köpare lär nog bli besvikna.
För egen del kommer det inte bli någon planetutforskning. Jag fortsätter i stället att ta mig vidare i The Witcher III: Wild Hunt och njuta av min andra omspelning av Rise of the Tomb Raider, som var fjolårets bästa spel till Xbox One.
Om det är något som No Man's Sky visar är det att storleken saknar betydelse i spelsammanhang. Hur stort ett spel är, hur omfångsrik dess värld är, spelar ingen roll för hur roligt det är att spela.
Även ett stort spel behöver djup. Det är just detta - storleken kombinerad med djup i karaktärer, miljöer och uppdrag - som gör The Witcher III så oerhört imponerande.
